I morse satt jag vid mitt köksbord och tryckte i mig en smula självömkan tillsammans med min sockerfria musli. Ska det vara så här, ska man kliva upp i ottan för att skynda sig i väg till ett jobb och sedan skynda sig i väg hem för att ta det lungt?
Jag har börjat cykla till jobbet i ett försök att förbättra min hälsa, så även denna kalla morgon gav jag mig av på min tvåhjulade springare. Pust stånk och flås.. En svettig halvtimma senare står jag utanför min arbetsplats och upptäcker att jag glömt nycklar och passerkort hemma. Klockan är kvart i 7 och jag känner mig inte bekväm med att ringa en kollega vid den tiden. Även om jag gjort det skulle förmodligen inte kollegan slängt sig iväg utan frukost, morgon dush och annat som folk pysslar med på morgonen enbart för att öppna för mig..
Jag hade tur, precis när jag gett upp och ska cykla hem igen (för att då ducha hemma och sen ta bilen till jobbet – se cyklingen som ett morgonpass) så kommer faktiskt en kollega. Tursamt.
Han släpper in mig i omklädningsrummet där jag ska dusha. Härligt.
Eller inte.. eftersom de har skruvat i sär dushen och tagit med sig hela alltet och lämnat.. inget.
I fredags anmälde jag att det bara kom skållande hett vatten ur den dushen så jag får väll vara glad att det agerats så kvickt.
Jag tar nyckeln som jag lånat av kollegan, mina rena kläder, handuk och dushprylar och ilar längst väggarna till dushrummet en bit bort. Nähäpp.. nyckeln passar inte dit.
Jag ilar tillbaka och är glad att inte bli upptäckt, halvnaken och svettig som jag är.
Det blir en dush i handfatet på toan. Jag tvättar hår och mig själv genom att blöta ner hela toaletten. Handduken använder jag sen till att torka upp vätan..
Nu sitter jag här med shampoorester i håret och tvålrester på kroppen och ser fram emot en härlig arbetsvecka. Det kliar på kroppen.. det gör kanske det om man inte sköljer av all tvål ordentligt.