Andra vuxna – vissa föräldrar på Mayas dagis till exempel verkar alltid så himla vuxna tycker jag. Jag blir alltid lite nervös när jag måste prata med dem. Jag kan inte säga vad det beror på, det är bara en känsla jag får. Det har inget med ålder att göra.
En av Mayas dagiskompisar vill komma hem till oss och leka. Ja – det vill flera faktiskt. Det verkar vara något de gör, frågar varandra om den andre vill komma hem och leka. Ungefär som när vi frågar hur en annan vuxen mår utan att egentligen bry oss om svaret.
Den här gången har jag dock sett hur dessa två (Maya o dagiskompisen) lekt och tyckt att – ja – nu är det kanske dags att få ta hem en kompis och leka med.
Det beslutet innebar ju dock att jag måste prata med kompisens föräldrar. De faller så klart in i kategorin vuxna vuxna.
Förstå att det handlar inte om ifall de har högre utbildning än mig, i fall de har finare prylar än mig eller om de är snyggare än mig utan bara en känsla av att de är MER förälder än mig. De lagar olika maträtter varenda dag till sina telingar och utelämnar ALDRIG grönsaker, är tydliga med regler, går till lekparken varje dag, ja allt sånt.. som jag kanske inte alltid är helt enkelt.
Jag tog tjuren vid hornen och ringde och det beslutades att jag skulle ta med mig kompisen hem till oss och så skulle hon hämtas vid lämplig tid. Klart. Skönt, nu skulle jag inte behöva ringa dem mer för nästa gång måste det ju vara deras tur.. väll?
Dagen därpå när jag lämnar Maya på dagis så får jag veta att ungen är sjuk – kompisen alltså. Alla planer gick i stöpet och allt lämnades lixom hängandes i luften. Vad händer nu? Vad förväntas av mig?
Jag avskyr social spel som jag förväntas kunna deltaga i. Jag förstår inte fina vinkar och jag kan sannerligen inte ta del i komplicerade sociala spel.
Jag hade tur – mamman till kompisen ringde mig. Vi bestämde att vi skulle försöka igen nästa vecka. Det är där vi är nu..
Jag tog åter tjuren vid hornen och ringde. Vi har bestämt att morgondagen blir lekdag. När det är klart så ska jag luta mig tillbaka.