Som förstagångsförälder kände jag mig rätt säker på att min bebis behövde ALLT som en bebis kunde erbjudas – och allt måste vara nytt. Tänk om någon annan bebis sovit i sängen innan – bläää. Tänk om någon annan bebis åkt i vagnen innan… ve och fasa.

De som säljer bebisprylar drar så klart nytta av mig och andra föräldrar som bara MÅSTE ha alla dessa saker för att bebisens hälsa ska kunna garanteras.
Den här gången var det annorlunda. Redan i vecka 20 hade jag införskaffat en vagn. En begagnad sådan som jag bara betalat 1000 kronor för och som vår bebis skulle kunna åka i ända tills vagn inte längre behövs. Bra.
Vi ärvde massor av andra bra bebisprylar som babysitter och gåstol från generösa kompisar som inte behövde dem längre. Bra.

Men – redan på b.b förändrades jag. När jag och Molly låg och tittade på varandra så bara visste jag att vår tillvaro skulle vara helt omöjlig utan en splitterny babysitter som gungar av sig själv. Japp – jag skickade iväg Thomas till babyland för att köpa en sån så att den fanns på plats när vi kom hem. Hmm..
Så gick ett tag. Molly åkte vår vagn och trivdes bra i den. Men något gnagde inom mig. Vi MÅSTE ha en vagn med svängbara framhjul. Japp – iväg till barnvagnshandlaren för att köpa ett okänt billigare märke. I slutändan kom jag därifrån med en splitterny vagn av välkänt märke. Dyr. Ny. Fin. Onödig? Förmodligen.
Jag älskar den i alla fall, den är lättkörd och går in i min lilla bil.

Babysittern har kommit till användning men inte i den utsträckning som den borde gjort för de pengarna. Faktum är att Molly gillar den vi fick av kompisarna bättre. Den är 13 år och gungar bara om man hjälper till. Rackarns.

Jag som var så inställd på att inga onödiga saker skulle köpas till denna bebis eftersom vi har rutin. Vi har en bebis sen innan och vet att saker används kort tid och dessutom är inte alltid dyrt lika med bra.  Så tycks dock inte vara fallet längre. Borta är den förnuftige rutinerade människan. Jag MÅSTE ha!