Jag har länge identifierat mig med lilla My om sanningen ska fram. Liten och bitsk. Ganska sur.
Jag trivs med att vara med mina barn, tycker att det är den bästa tiden i mitt liv men jag har svårt att unna Thomas festligheter. Surt och bittert – jag vet.
Idag ringde han mig för att fråga (ja för han frågar, han känner mig – sur sur) om han kunde åka till Istanbul på någon jobbsak i 4 dagar. Han åker på en lördag (vilken jävla dag att åka på) och kommer hem på tisdagen.
Ja, det finns ju inget utrymma att säga nej eller hur? Nä, jag måste ju säga ja men jag blir sur. och bitter. Jag vill skrika ” Men jag då???” Men då är jag en kossa och Thomas är sur.
Jag önskar att jag kunde bli odelat glad för hans skull – men det är inte sån jag är tyvärr. Nä, jag är liten och sur.
Men – om jag ville göra något sånt så skulle Thomas gladeligen släppa i väg mig och önska mig en trevlig resa. Kanske för att han inte förstår hur jobbigt det kommer att vara med ungarna? Och hunden..
Och åter igen – jo jag älskar ungarna och älskar att vara med dem men de kräver ändå lika delar uppmärksamhet hela tiden och ibland är det svårt att räcka till.
Thomas har dock en förmåga att fokusera på en i taget (eller att strunta i en i taget?) så han tycker nog inte att det är lika tufft.
Snart är det ju dags för min fotokurs, då kanske han får en känsla för det hela eftersom det är en helg – två heldagar.
Ja, urk vad jag är sur och bitter va? Men – det är sån jag är. Hoppas det går över…

”Lilla My kan också bli riktigt arg ibland och då bits hon”