Nä, det är inte mig själv jag refererar till utan till Anna.

Anna är en av mina bästa vänner. Vi ses inte så ofta men det är alltid roligt när vi gör det.
Idag kom hon förbi helt spontant och hon var såå fräsh. Hon hade vart ute på partaj igår kväll (vilket borde motsäga fräshören men icket) och därför sovit i Stockholm. Hon var brunbränd, pigg, glad, och .. ja jag vet att jag tjatar.. fräsh!
Så långt ifrån mig själv man kan komma.
Jag är blek, tråkig, trött och nerspydd. Hela min tillvaro är barn, och inte det att jag inte är tacksam för dem och älskar dem över allt annat men jag  är så… tråkig. Jag har inget att komma med förutom små berättelser om vad mina barn pysslar med och säger.
Ofta möts berättelserna av ljumma hummanden och tomma blickar – ett bevis för hur tråkigt mottagaren tycker att det är att höra det som för mig utgjort höjdpunkten på dagen.

Jag är tacksam och ödmjuk över den tur jag haft som har fått två underbara barn, det är jag faktiskt även om det inte låter så – men jag är låååångt ifrån fräsh. Så det så.